Blogg

Blogg

Om Bloggen

Mina tankar och reflektioner kring socialt arbete, aktuella debatter och nyheter.

En tankeställare inför skolstart

Socialt arbetePosted by Rebecca Svensson Mon, August 13, 2018 17:08:18

Häromdagen fick jag ett ”roligt” meddelande från min lillasyster som snällt påminde mig om att i år är det 20 år sedan jag började sjunde klass. Jag ska ärligt säga att det kändes lite som en käftsmäll, 20 år är ju en evighet… men i andra sammanhang kan 20 år kännas som igår. Minnen som är kopplade till starka känslor blir svårare att släppa och bilderna kopplade till dessa minnen blir så tydliga starka. På gott och ont.

Jag minns exempelvis det som igår, första dagarna jag återvände efter sommarlovet och skulle börja tredje klass. Jag älskade skolan, det var för mig som för många barn i min situation en trygghet. Det var också underbart eftersom min bästa och i princip enda vän alltid var borta hela sommarlovet på husvagnssemester. Något som dock var jobbigt med skolan var att det på många sätt blev tydligare att jag och min familj stod utanför samhället. Jag minns hur vi satt i en ring och pratade om vad vi gjort på sommarlovet, om en brunbränd fräknig klasskamrat som hade en t-shirt som det stod Mallorca på och hennes kompis som hade varit både i Spanien och ytterligare något land och killen som varit i sin sommarstuga. Jag minns den tydliga känslan av att redan som tioåring känna att jag aldrig kunde mäta mig med deras upplevelser och därför aldrig heller skulle bli deras vän.

Fröken berättade att vi alla skulle få göra ett litet pyssel av vårt bästa sommarminne. Det knöt sig i magen på mig när hon berättade att vi skulle be våra föräldrar om varsin skokartong så skulle vi pyssla och bygga en minatyr av vårt sommarminne. Hur tusan ska jag få tag i en skokartong? Då var man tvungen att köpa skor och om vi inte skulle ha någon hemma, skulle mamma förmodligen bli mycket arg för att jag bad om en. Min andra tanke var; Vad ska jag dela med mig av?! Jag har inte gjort någonting värt att dela med mig av ingen resa, inget läger, inget som någon ville veta om. Min kompis gjorde en strand efter ett av sina husvagnsstopp, Tylösand hette det. Hennes sandstrand av kokosflingor och färgglada badbollar av flirtkulor lockade in mig i en dagdröm och hennes kartong såg magisk ut. Jag fick en längtan efter att få uppleva detta ”Tylösand”. Jag hade inte påbörjat min kartong än och kunde knappt sova den natten. Tillslut bestämde jag mig för att göra en kyrkogård med gravstenar och spöken. Fröken frågade vad det var. Jag ljög och sa att jag var en skräckfilm jag hade sett under lovet. Jag hade inte sett en skräckfilm men jag ville ju också göra något speciellt. Nu i vuxen ålder kan jag fundera över varför det var så viktigt att ha gjort något? Nu kan jag utan problem säga” Jag har inte gjort ett skit” och känna mig stolt över det. Men den då tio-åriga Rebecca hade en rädsla av att bli påkommen. Jag hade förstått att vara fattig var en skam och det var något som gjorde att folk såg ner på oss. Jag var därför rädd att folk skulle inse att min mamma inte hade några pengar. Att jag skulle bli mobbad, att folk skulle inse att jag inte hade det bra och att jag då inte skulle få vara hos mamma. Så jag gjorde som i så många andra stunder, jag ljög. Jag måste varit en fantatisk lögnare eftersom ingen vuxen någonsin verkade förstå någonting.

Något annat jag minns från min skolgång är de många fina tradidioner som fanns skolan, som redan som tio-åring gav mig en stor ångest. Lucia exempelvis. Min högsta önskan var att få vara Lucia, få gå längst fram i ledet, få sjunga solo och få vara speciell. Men när fröken Annika frågade vem som vill vara Lucia räckte jag aldrig upp handen. Inte för att jag inte hade självförtroende men för att jag visste att vi inte hade ingen Luciakrona hemma och jag visste att mamma aldrig skulle ha råd att köpa en. Hur kunde hon när vi inte ens hade råd med mat eller att ha elen påkopplad hemma? Jag visste också att hon skulle bli väldigt arg om jag frågade. Hur jag kunde jag vara så egoistisk och inte tänka på hur mycket det skulle kosta för henne. Så jag räckte inte upp handen jag höll mig i bakgrunden och hoppades. Hoppades att något skulle ändras, att mamma skulle träffa en rik man, att vi skulle få hjälp, att någon skulle förstå, att livet skulle bli annorlunda. Jag kunde sitta i timmar och dagdrömma om den perfekta värld som kunde bli om vi hade pengar, om mamma mådde bra, om vi slapp hennes man, men den dagen kom aldrig.

Varför delar jag med mig av dessa minnen? Jag vill uppmärksamma att det inte alltid är stora omvälvande händelser som påverkar hur barn mår. Det är i dagens samhälle inte främmande att vissa barn har det bättre än andra. Vissa kan åka utomlands, andra inte. Givetvis ska de barn som haft förmånen och previligiet av att ha en rik och bra uppväxt få njuta av denna, få känna glädje och kunna få dela med sig av den till sina vänner. Vad jag vill är att ge en tankeställare kring hur mycket tankar och känslor en liten sak en uppgift som ” mitt sommarlov” kan väcka och hur föräldrars utanförskap och ekonomi djupt kan påverka barn. Jag hade inte bara ett utanförskap för att det förekom missbruk och våld i hemmet utan också ett ekonomiskt utanförskap. Jag kunde inte unkomma mobbigen. Var det på grund av att jag var annorlunda, eller bara fattig, det vet jag inte. Barn har en fantastisk förmåga att hitta det svagaste och sedan attackera. Jag blev mobbad för att jag hade gamla träskor, icke moderiktiga kläder och för att jag hade mina gympakläder i en ICA-kasse istället för en fin gympaväska.

Hur kan vi som vuxna då hantera dessa barn och dessa situationer? Det finns inget universiellt och enkelt svar men vi kan, oavsett om vi arbetar inom skola eller socialtjänst, tänka på hur medvetna barn är och hur mycket de kan bära. Fundera på hur du i den roll vi har kan försöka underlätta den bördan vissa barn bär. När det gäller uppgiften mitt sommarlov, önskar jag att det hade funnit ett alternativ som inte hade gjort att att jag hade behövt känna mig så utsatt. Min fröken kunde ha påtalat för mig och klassen att det inte var några konstigheter som man inte gjort något speciellt, bara varit hemma eller kanske hjälpa min fantasi genom att ge förslag på något jag pyssla med. Nu när jag själv arbetar som socialsekreterare kan dessa minnen och känslor vara något jag ibland kommer tillbaka till. Hur kan jag förmedla till varje barn att jag ser dem och vill höra dem? Att de inte har någon skam att bära. Hur kan jag skapa en positiv erfarenhet av socialtjänsten trots att jag inte alltid kan ge det stöd barnet skulle behövas? Jag tror att en del är att bara synas och höras för barnen. Givetvis är det mer komplicerat än så, det behövs förändringar i allt från lagar, organisation till arbetsmiljö. Eftersom min upplevelse som barn var att ingen såg mig och hörde mig blev min känsla när jag blev äldre att det inte fanns någon idé att prata med socialtjänsten. De hade aldrig gjort något för mig. Så genom att synas för även de yngre barnen påbörjar man en form av förebyggande arbete, börja bygga på en relation där barnen blir medvetna om att det finns vuxna runt om kring som ser dem och hör dem. Det är inte allt, men det är något jag kan göra och det är en bit på vägen.

//Rebecca Svensson
Socionom och föreläsare



  • Comments(0)//blogg.rebeccasvensson.com/#post3

Reflektioner kring UNICEFs nya reklamkampanj ”Stoppa våldet mot barn"

Socialt arbetePosted by Rebecca Svensson Mon, February 19, 2018 21:49:00

Detta kommer bli ett långt blogginlägg... men ibland har jag lite svårt för att "kill my darlings" så jag låter orden flöda och så får ni läsa så mycket ni orkar!

Jag vet inte hur många av er som har uppmärksammat UNICEFs nya reklamkampanj ”Stoppa våldet mot barn”? Det är en kampanj där de med din namnunderskrift vill påverka och förändra hur lagstiftningen ser ut gällande våld mot barn. UNICEF anser att alla typer av våld mot barn borde vara straffbart inte bara fysiskt våld utan även psykiskt våld, vanvård och försummelse, men även bevittnande av våld. Vidare menar de att lagen i nuvarande form inte tar hänsyn till att barnen befinner sig i en särskilt utsatt situation eller till barnets beroendeställning i förhållande till sin förälder. Vid en första anblick låter detta jättebra. Det är en självklarhet för de flesta att inget barn ska behöva utsättas för eller bevittna våld i hemmet. Din första tanke är säkert att du vill skriva på deras lista. Jag kände likadant, men jag valde att stanna jag upp och reflektera över vad de egentligen vill att jag skriver under?

UNICEF kräver att; misshandel mot barn blir ett särskilt brott. Att alla former av vålål åsikter kring detta som bäst först fram genom att gå igenom deras krav, punkt för punkt. för rörigt och för att det i all käd mot barn ska vara straffbart. Samt att det införs tydlig lagreglering för hur polis, socialtjänst och rättsväsende ska samverka i ärenden som rör barn som utsätts för våld i hemmet. Jag är absolut för att misshandel mot barn blir ett straff i sig avskilt från våld som sker mot vuxen. Jag ser många fördelar med en riktad och begriplig lag som verkligen har fokus på barnet. Det känns rätt i tiden, framförallt när barnkonventionen nu ska inkorporeras i vår lagstiftning. Det som väcker frågor hos mig är kravet på att alla former av våld ska vara straffbart. Till detta är jag kluven.

Jag har själv under min uppväxt blivit utsatt för både psykiskt och fysiskt våld, försummelse och har även bevittnat våld riktat mot min mamma. Något jag även talar om i mina föreläsningar. Socialtjänsten har varit inblandade i mitt liv så länge jag kan minnas och har gjort ett undermåligt jobb om jag uttrycker mig milt. Innan jag började arbeta som socialsekreterare hade jag lite förståelse för och mycket ilska över hur myndigheter kunde låta min situation fortgå. Innan jag utbildade mig skulle jag inte ha funderat två gånger över UNICEFs förslag, utan genast skrivit på. Att fysiskt, psykiskt våld och vanvård ska vara straffbart ser jag egentligen inga konstigheter med. Det kommer förvisso finnas svårigheter i att identifiera och utreda det psykiska våldet då det ofta är mycket komplext. Det som jag ser stora hinder kring är att göra försummelse och bevittnande av våld till straffbart.

För det första, vem ska åtalas när barn bevittnat våld i nära relation? Ska parten som brukar våld mot den andre straffas för att ett barn har varit närvarande? Alltså bli åtalad för två punkter. Eller ska den andra föräldern, oftast kvinnan, som blir utsatt för våldet också straffas för att denne inte kan skydda sitt barn från att bevittna våldet? Ska den utsatta kvinnan som gått tillbaka till sin partner och återigen blirvit misshandlad då bli åtalad för att hon inte har förmåga att skydda sitt barn? Jag själv som varit det lilla barnet som fått bevittna våld om och om igen, kan finna en viss glädje i att den som misshandlar även skulle bli åtalad för det indirekta våldet jag blev utsatt för. För det våldet har satt djupare spår i mig, än det våld jag själv utsattes för. Samtidigt så var det inte den mannen som gång på gång förde mig tillbaka in i situationen, det var min mamma. Vill jag att hon ska straffas för det? Absolut inte. Jag ville att någon skulle komma och rädda min mamma, för jag kunde inte rädda henne. Både då och nu inser jag att kvinnor i dessa situationer är offer, i behov av stöd. Förvisso oförmögna att skydda sina barn, men inte brottslingar. Alla som arbetar med kvinnofridsärenden vet att det är djupgående mekanismer och processer som pågår i dessa destruktiva relationer. Kvinnorna blir nedbrutna bit för bit och det finns ofta flera bakgrundsfaktorer som spelar in. Risken blir att våld i nära relation blir ännu mer stigmatiserat och att dessa kvinnor blir ännu mer rädda för att anmäla eller framförallt söka hjälp från socialtjänsten. Kommer det till socialtjänstens kännedom,även om de själva inte vågar anmäla männen blir det socialtjänstens skyldighet att göra en polisanmälan gällande barnen. Vem känner då kvinnan att hon kan vända sig till för stöd?

Utifrån rollen som socialsekreterare är det första jag frågar mig själv; hur ska detta praktiskt kunna genomföras? Som det fungerar i dagsläget så ska socialtjänsten alltid inleda en utredning vid misstanke om att barn utsatts för våld eller bevittnat våld i nära relation. När det gäller våld riktat mot barnet kopplas polisen alltid in och barnförhör genomförs. Socialtjänsten forsätter sedan parallellt med sin utredning för att kartlägga barnets behov och vilka risker och skydd som finns i och kring barnet. Ofta är dessa fallen komplicerade då familjen känner mycket ilska och besvikelse över polisens inblandning och det är svårt att vinna familjens tillit. Min oro ligger i hur komplicerade vissa barnavårdsutredningar kan bli. När man utreder vanvård, försummelse och bevittnande av våld är det många parametrar att ta in i beräkningen. Man utreder föräldrarnas förmåga att tillgodo se barnens behov, deras förmåga att skydda dem. Man utreder barnets specifika behov, miljön kring barnet och mycket mer Min erfarenhet är att de flesta föräldrar vill sitt barns bästa, men inte alltid har förmågan och behöver stöd. Frågan blir hur villiga de är att söka hjälp av socialtjänsten när socialtjänsten har skyldighet att polisanmäla allt som kan misstänkas vara försummelse och bevittnande av våld? Och om fler saker räknas som våld, vad ska då utredas av socialtjänsten och vad ska utredas av polisen? Finns rätt kompetens inom polisen?

När det gäller försummelse är min erfarenhet att en av de vanligaste fallen är där föräldrarna är lågbegåvade. De älskar sina barn men har inte förmågan att tillgodose ens degrundläggande behoven. Vad socialtjänsten då kan göra är att sätta in stöd. Räcker inte stödet kan barnen i bästa fall omplaceras. I de fall där barnen omplaceras blir föräldrarna erbjudna fortsatt stöd då målet är, i de fall det är möjligt, en återförening. Ska dessa lågbegåvade föräldrarna då bli åtalade för försummelse? Hur många blir då villiga att ta emot hjälp eller öppna dörren för socialtjänsten om det finns ett stänigt hot att bli polisanmält. Jag tror att risken blir att folk generellt kommer få en ännu mer negativ inställning till socialtjänsten, för som tidigare nämnt så kommer socialsekreteraren vara tvungen att anmäla all form av våld mot barn. I nästa steg, ska domare, utan kunskaper kring anknytning, barns utveckling och så vidare döma dessa föräldrar? Som ni ser, frågorna blir många och lösningarna känns för mig långt borta.

Jag har, som ni märker, mycket tankar kring detta och jag säger inte att du inte ska skriva på UNICEFS kampanj. Jag vill bara väcka en tanke kring hur komplext socialt arbete faktiskt är. Det finns ett stort behov av förbättringar i socialtjänstlagen, LVU-lagstiftningen och kanske även brottsbalken, när det gäller barnperspektiv. Oavsett vilken väg vi kommer färdas, får vi inte glömma att det i slutändan handlar om människor, familjer, barn som är i behov av stöd, inte bara straff.


Länken till kampanjen hittar ni här:
https://unicef.se/unicefs-krav-stoppa-vald-mot-barn




  • Comments(0)//blogg.rebeccasvensson.com/#post1