Blogg

Blogg

Om Bloggen

Mina tankar och reflektioner kring socialt arbete, aktuella debatter och nyheter.

Utan mina systrar. Att bli separerad från sina syskon.

BarnavårdPosted by Rebecca Svensson Thu, July 19, 2018 23:08:36

I år är det åtta år sedan min lillasyster dog. Jag minns fortfarande var jag var när jag fick samtalet, vad jag gjorde, minut för minut den dagen. Jag minns ilskan och sorgen efteråt. En överdos av heroin, en man som hade hört en duns men inte vågat öppna dörren för han ville inte bli anklagad för något och sedan var det försent. Men i ärlighetens namn försvann vi ur varandras liv mycket tidigare än så. Inte för att vi ville ha det så, men för att det av olika anledningar inte kunde bli placerade ihop. Jag stannar regelbundet upp och tänker och reflekterar kring hur våra liv var, hur de kunde ha blivit, både på gott och ont. Jag önskar att någon hade varit envis och kämpas mer för att vi skulle fått växa upp tillsammans alla tre syskon.

Alla som arbetar inom socialtjänsten med placering av barn, vare sig det är jourhemsplacering eller långtidsplaceringar, så vet ni att det ibland kan vara allt annat än lätt att hitta en placering som vill ta emot syskon. Det kan vara svårt nog att hitta placering till två syskon, och än svårare när skaran är större. Jag och min syster hade den stora turen att under våra första år alltid bli placerade i samma jourhem och familjehem, något jag är mycket lycklig över. Vi bråkade konstant, som syskon gör. Jag slogs, hon kallade mig saker vi skrek, grät och sedan blev vi sams. Vi älskade varandra, hade varandra som en trygghet och när det väl kom till kritan och något hände, höll vi alltid varandra om ryggen. Jag minns hur vi låg under mitt täcke och fantiserade om hur våra liv kunde vara och hur ofta vi skulle få åka till Liseberg. Vi var tre syskon, varav den minste var en lite ”sladdis”. Jag pratar inte så ofta om min min yngsta syster, inte för att hon inte är viktig, utan för att hon fortfarande är vid livet och jag vill respektera hennes privatliv.

När jag var 13 hade jag fått nog av hur vi hade det hemma och jag valde att gå till polisen. Jag blev således placerad i jourhem men mina två yngre syskon fick bo kvar hos mamma medan de utredde ”vad som var sant och inte”. Till slut blev vi alla omhändertagna enligt LVU. Jag blev placerad hos min moster och mina syskon placerades först i ett barnhem och sedan ett par olika familjehem. Jag åkte givetvis runt och besökte mina syskon, men någonstans förstod jag att det aldrig skulle bli samma igen. Jag skulle aldrig få vara en del i mina syskons vardagsliv. Jag skulle komma in och gästspela. Vilket ibland var trevligt för man var oftast glad, kramades eftersom man hade saknat varandra så mycket och bråkade inte, men samtidigt var det inte äkta. Att bygga relationer är inte en grön och glänsande process, den är smutsig, fylld av bråk, sorg och tårar men också glädje gemenskap och kärlek. Det är så man svetsas samman. Jag fick aldrig den chansen, speciellt inte med min yngre syster. När jag sitter här som vuxen och blickar tillbaka så känner jag mig bestulen på så många upplevelser och känslor. Min syster Yasse lever inte längre och jag kan därför inte skapa nya relationer med henne. Min andra syster är i livet och vi har haft och har fortfarande en kamp för att försöka laga en syskonrelation som aldrig riktigt funnits. Hon var bara fem år när vi flyttade isär, sedan dess har vi inte bott ihop. Så det är inte konstigt att man inte känner varandra. Vi har en biologisk samhörighet som vi båda varit envisa med att försöka utveckla till något mer, men det har som sagt varit en kamp. En sådan trivial sak som att jag inte vet hur jag i alla läget ska prata med min syster, jag vet inte hur hon tar kritik. Jag vet inte per automatik vad jag kan säga för att trösta eller vad jag säger som kanske sårar som man ofta gör med sina nära och kära. Vi har aldrig lärt oss den andres sätt att vara den andres kärleksspråk, den andres ömma punkter. Trots att vi är vuxna så har vår uppväxt satt så många spår på så många plan som man som professionell kanske inte tänker på när man står inför en placering. Det är inte bara trauman från uppväxten, att vara ifrån sin mamma, att varit utsatt för en fruktansvärd uppväxt som påverkar en i vuxen ålder.

Varför delar jag allt detta då? Jo, för jag har under min uppväxt fått höra att det var till stor del för min skull jag blev placerad själv. Att jag som äldsta barn, skulle slippa ta så mycket ansvar, få vara barn, rå om mig själv. Få lugn och ro. Det är också ett resonemang jag stött på som professionell. Att det äldre barnet ofta få ta ansvar och därför kan det vara skönt att få fokus bara på just denne person. Jag förstår tanken, men det är så fel. Javisst. Jag tog mycket ansvar för mina syskon, dels för att min mamma inte alltid förmådde, men dels för att jag kände mig ansvarig. Jag var äldst och jag ansåg att jag många gånger hade behandlat mina syskon så dåligt, att jag var tvungen att kompensera. Speciellt Yasse. Jag stod inte upp för henne tillräckligt. Jag slog henne jag bråkade med henne. Hela tiden. Folk säger till mig ”men du var bara ett barn”. Ja, det var jag, men jag kände trots detta en vuxens ansvar. Den känslan försvann inte för att jag blev placerad utan mina syskon. Istället växte sig en form av utanförskap fram. Där jag såg mina två syskon bygga relationer, gnälla på att den ene snarkade eller att den andre fick vara uppe längre. Jag fick aldrig höra min lillasyster snarka för jag sov sällan över. De byggde sin realtion och jag var åskådare. Jag hade väldigt svårt och bryta min ”mamma roll” som jag hade tagit på mig och mina syskon tyckte mest att jag var jobbig när jag ständigt förmanade dem, men jag visste inte vilken annan roll jag skulle ta. Även i vuxen ålder var det denna rollen jag tog, för det var den enda jag visste. Det enda sättet jag någonsin varit storasyster på. Jag jagade Yasse land och rike runt när hon hade rymt. Jag köpte allt hon bad mig om, i hopp om att hon skulle bli bra och att det skulle stärka vår relation. Min andra syster hade flyttat hem till sin pappa vilket innebar att vi inte fick ha någon kontakt alls, men när vi väl fick det, var vi ännu mer främmande för varandra, så jag visade kärleken på det sätt jag visste. Jag köpte saker till henne och jag förmanade henne försökte få henne att inte begå misstag, för att skydda henne.

Med allt detta i ”backspegeln” önskar jag att någon ,när jag var yngre, hade hjälpt mig att hantera min relation till mina syskon. Snarare än att placera oss flera mil ifrån varandra önskar jag att jag hade fått lära mig att vara en syster snarare än en extramamma. Att få förhålla sig till sina syskon på ett kravlöst sätt och lära mig att släppa taget, släppa ansvaret och framförallt släppa det ständigt dåliga samvetet jag bar på. Jag är fullt medveten om svårigheten att hitta familjehem till syskonpar men jag hoppas att jag med detta inlägg ändå väckt en tanke, kring hur viktigt det är och vilken betydelse det kan ha. Jag vill också betona vikten av att på alla möjliga sätt hålla syskonrelationerna levande, att inte bara skriva i vårdplanen att syskonen ska ha umgänge utan ställa som krav på familjehemmen att det sker regelbundet, med övernattningar, telefonsamtal, kalas och allt annat vad syskonlivet innebär. Det arbetat vi gör med barn och familjer är inte bara här och nu utan det sätter spår in i vuxenlivet, på gott och ont. När man blivit vuxen lever man med minnen av allt som varit, minnen inte alla förstår och att få ha ett syskon att dela det med är så värdefullt. Att ha syskon, som båda har minnen men inte kan dela dem, blir nästan plågsamt. Därför är det så viktigt att arbeta med dessa relationer under placeringen samt att identifiera dessa äldre syskonen och arbetar med dem, lär dem att vara syskon istället för föräldrar.

//Rebecca



  • Comments(0)//blogg.rebeccasvensson.com/#post2