Blogg

Blogg

Om Bloggen

Mina tankar och reflektioner kring socialt arbete, aktuella debatter och nyheter.

Reflektioner kring UNICEFs nya reklamkampanj ”Stoppa våldet mot barn"

Socialt arbetePosted by Rebecca Svensson Mon, February 19, 2018 21:49:00

Detta kommer bli ett långt blogginlägg... men ibland har jag lite svårt för att "kill my darlings" så jag låter orden flöda och så får ni läsa så mycket ni orkar!

Jag vet inte hur många av er som har uppmärksammat UNICEFs nya reklamkampanj ”Stoppa våldet mot barn”? Det är en kampanj där de med din namnunderskrift vill påverka och förändra hur lagstiftningen ser ut gällande våld mot barn. UNICEF anser att alla typer av våld mot barn borde vara straffbart inte bara fysiskt våld utan även psykiskt våld, vanvård och försummelse, men även bevittnande av våld. Vidare menar de att lagen i nuvarande form inte tar hänsyn till att barnen befinner sig i en särskilt utsatt situation eller till barnets beroendeställning i förhållande till sin förälder. Vid en första anblick låter detta jättebra. Det är en självklarhet för de flesta att inget barn ska behöva utsättas för eller bevittna våld i hemmet. Din första tanke är säkert att du vill skriva på deras lista. Jag kände likadant, men jag valde att stanna jag upp och reflektera över vad de egentligen vill att jag skriver under?

UNICEF kräver att; misshandel mot barn blir ett särskilt brott. Att alla former av vålål åsikter kring detta som bäst först fram genom att gå igenom deras krav, punkt för punkt. för rörigt och för att det i all käd mot barn ska vara straffbart. Samt att det införs tydlig lagreglering för hur polis, socialtjänst och rättsväsende ska samverka i ärenden som rör barn som utsätts för våld i hemmet. Jag är absolut för att misshandel mot barn blir ett straff i sig avskilt från våld som sker mot vuxen. Jag ser många fördelar med en riktad och begriplig lag som verkligen har fokus på barnet. Det känns rätt i tiden, framförallt när barnkonventionen nu ska inkorporeras i vår lagstiftning. Det som väcker frågor hos mig är kravet på att alla former av våld ska vara straffbart. Till detta är jag kluven.

Jag har själv under min uppväxt blivit utsatt för både psykiskt och fysiskt våld, försummelse och har även bevittnat våld riktat mot min mamma. Något jag även talar om i mina föreläsningar. Socialtjänsten har varit inblandade i mitt liv så länge jag kan minnas och har gjort ett undermåligt jobb om jag uttrycker mig milt. Innan jag började arbeta som socialsekreterare hade jag lite förståelse för och mycket ilska över hur myndigheter kunde låta min situation fortgå. Innan jag utbildade mig skulle jag inte ha funderat två gånger över UNICEFs förslag, utan genast skrivit på. Att fysiskt, psykiskt våld och vanvård ska vara straffbart ser jag egentligen inga konstigheter med. Det kommer förvisso finnas svårigheter i att identifiera och utreda det psykiska våldet då det ofta är mycket komplext. Det som jag ser stora hinder kring är att göra försummelse och bevittnande av våld till straffbart.

För det första, vem ska åtalas när barn bevittnat våld i nära relation? Ska parten som brukar våld mot den andre straffas för att ett barn har varit närvarande? Alltså bli åtalad för två punkter. Eller ska den andra föräldern, oftast kvinnan, som blir utsatt för våldet också straffas för att denne inte kan skydda sitt barn från att bevittna våldet? Ska den utsatta kvinnan som gått tillbaka till sin partner och återigen blirvit misshandlad då bli åtalad för att hon inte har förmåga att skydda sitt barn? Jag själv som varit det lilla barnet som fått bevittna våld om och om igen, kan finna en viss glädje i att den som misshandlar även skulle bli åtalad för det indirekta våldet jag blev utsatt för. För det våldet har satt djupare spår i mig, än det våld jag själv utsattes för. Samtidigt så var det inte den mannen som gång på gång förde mig tillbaka in i situationen, det var min mamma. Vill jag att hon ska straffas för det? Absolut inte. Jag ville att någon skulle komma och rädda min mamma, för jag kunde inte rädda henne. Både då och nu inser jag att kvinnor i dessa situationer är offer, i behov av stöd. Förvisso oförmögna att skydda sina barn, men inte brottslingar. Alla som arbetar med kvinnofridsärenden vet att det är djupgående mekanismer och processer som pågår i dessa destruktiva relationer. Kvinnorna blir nedbrutna bit för bit och det finns ofta flera bakgrundsfaktorer som spelar in. Risken blir att våld i nära relation blir ännu mer stigmatiserat och att dessa kvinnor blir ännu mer rädda för att anmäla eller framförallt söka hjälp från socialtjänsten. Kommer det till socialtjänstens kännedom,även om de själva inte vågar anmäla männen blir det socialtjänstens skyldighet att göra en polisanmälan gällande barnen. Vem känner då kvinnan att hon kan vända sig till för stöd?

Utifrån rollen som socialsekreterare är det första jag frågar mig själv; hur ska detta praktiskt kunna genomföras? Som det fungerar i dagsläget så ska socialtjänsten alltid inleda en utredning vid misstanke om att barn utsatts för våld eller bevittnat våld i nära relation. När det gäller våld riktat mot barnet kopplas polisen alltid in och barnförhör genomförs. Socialtjänsten forsätter sedan parallellt med sin utredning för att kartlägga barnets behov och vilka risker och skydd som finns i och kring barnet. Ofta är dessa fallen komplicerade då familjen känner mycket ilska och besvikelse över polisens inblandning och det är svårt att vinna familjens tillit. Min oro ligger i hur komplicerade vissa barnavårdsutredningar kan bli. När man utreder vanvård, försummelse och bevittnande av våld är det många parametrar att ta in i beräkningen. Man utreder föräldrarnas förmåga att tillgodo se barnens behov, deras förmåga att skydda dem. Man utreder barnets specifika behov, miljön kring barnet och mycket mer Min erfarenhet är att de flesta föräldrar vill sitt barns bästa, men inte alltid har förmågan och behöver stöd. Frågan blir hur villiga de är att söka hjälp av socialtjänsten när socialtjänsten har skyldighet att polisanmäla allt som kan misstänkas vara försummelse och bevittnande av våld? Och om fler saker räknas som våld, vad ska då utredas av socialtjänsten och vad ska utredas av polisen? Finns rätt kompetens inom polisen?

När det gäller försummelse är min erfarenhet att en av de vanligaste fallen är där föräldrarna är lågbegåvade. De älskar sina barn men har inte förmågan att tillgodose ens degrundläggande behoven. Vad socialtjänsten då kan göra är att sätta in stöd. Räcker inte stödet kan barnen i bästa fall omplaceras. I de fall där barnen omplaceras blir föräldrarna erbjudna fortsatt stöd då målet är, i de fall det är möjligt, en återförening. Ska dessa lågbegåvade föräldrarna då bli åtalade för försummelse? Hur många blir då villiga att ta emot hjälp eller öppna dörren för socialtjänsten om det finns ett stänigt hot att bli polisanmält. Jag tror att risken blir att folk generellt kommer få en ännu mer negativ inställning till socialtjänsten, för som tidigare nämnt så kommer socialsekreteraren vara tvungen att anmäla all form av våld mot barn. I nästa steg, ska domare, utan kunskaper kring anknytning, barns utveckling och så vidare döma dessa föräldrar? Som ni ser, frågorna blir många och lösningarna känns för mig långt borta.

Jag har, som ni märker, mycket tankar kring detta och jag säger inte att du inte ska skriva på UNICEFS kampanj. Jag vill bara väcka en tanke kring hur komplext socialt arbete faktiskt är. Det finns ett stort behov av förbättringar i socialtjänstlagen, LVU-lagstiftningen och kanske även brottsbalken, när det gäller barnperspektiv. Oavsett vilken väg vi kommer färdas, får vi inte glömma att det i slutändan handlar om människor, familjer, barn som är i behov av stöd, inte bara straff.


Länken till kampanjen hittar ni här:
https://unicef.se/unicefs-krav-stoppa-vald-mot-barn




  • Comments(0)//blogg.rebeccasvensson.com/#post1

Barnets och ungdomens reform – Förslag för en hållbar framtid.... Kommer Cecilia Grefves rapport kunna nå ut till våra politiker?

SocialpolitikPosted by Rebecca Svensson Sun, February 04, 2018 21:56:25

Den 15 december 2017 lämnade regeringens samordnare Cecilia Grefve över sin slutrapport gällande den sociala barn och ungdomsvården. En av hennes slutsatser i rapporten är att det behövs ytterligare krafttag för att skapa en jämlikare och hållbar socialtjänst i Sverige. Detta är något vi som arbetar eller har arbetat inom socialtjänsten har varit medvetna om en längre tid. Visst är det fantastiskt att någon på regeringsnivå tagit sig tid att utreda och skriva en rapport och visst kan det kännas som en bekräftelse när det som vi alla känt under lång tid äntligen lyfts upp på en högre nivå. Nu kan vi bara hoppas att regeringen gör de krafttag som Cecilia Grefve föreslår. Förslaget i rapporten är en reformering av den sociala barn- och ungdomsvården, där en stor del är att identifiera de glapp som sker mellan lagstiftning och verksamhet. En tydligare samverkan för att inget barn ska fastna mellan stolarna.

Något jag upplevt som ett stort problem inom sociala barn och ungdomsvården är att ingen verkar vilja plocka upp den boll som socialtjänsten kastat. Allt för många aktörer dumpar över ärenden på socialtjänsten, oftast på grund av bristande resurser, tid, personal, ekonomi, men även bristande kunskap. Socialsekreterare behöver helt plödsligt vara experter på mer än bara sitt yrkesområde. Helt plödsligt är du inte bara en socialsekreterare utan du är BUP, LSS, kurator … you name it! Istället för att vi som socialsekreterare lägger tiden på det som verkligen behövs så som fler barnsamtal, bättre utredningar, tydligare dokumentation, får man istället argumentera och slåss för att få igenom det alla barn har rätt till. Du skickar en remiss till BUP endast för ett nej tillbaka och en hänvisning till skolan. Du hör av sig till skolan, som hänvisar till BUP eller hänvisar till tillbaka till dig genom att hänvisa till socialtjänslagen. Känner du igen dig? Frustrerande och tidsödande.

En vild tanke, tänk om det hade funnits en barnavårdslag? Där allt som omfattar barn kan täckas in. Där exempelvis ett barn som har psykosocial problematik, svårigheter i skolan och hemmet, inte behöver skeppas runt mellan skollagen, hälso- och sjukvårdslagen och socialtjänslagen utan kan få stöd direkt. Jaja, jag vet. Jag ser själv att det finns många luckor i min tankelek. Hur ska det kunna genomföras, vem blir det som tar ansvaret för samverkan? Det är fortfarande budgeten som styr och vilket tjock och krånglig lagbok det kommer att bli. Det är ändå en fin tanke, att inte kunna fastna mellan olika lagar. Så omfattande reformer kommer givetvis inte att ske, men visst hoppas jag på en mer enig syn och samverkan bland alla som arbetar med barn, där budgeten inte styr allt.

Vi måste börja se sammanhanget, att varje instans inte kan hänvisa till sin enskilda budget, då detta i slutändan kan få förödande konsekvenser för individen. Jag antar att jag inte är den enda som varit med om att socialtjänsten och skolverksamheten har svårt att enas om vem som skall ta vilket ansvar och vem som tar vilken kostnad för, exempelvis ungdomen med psykosocial problematik som behöver en skolplacering och behandling. Eller den ende som kämpat mot LSS-handläggare om vem som bäst kan se efter ett barns behov.

Ett steg i rätt riktning har gjorts av bland annat Falun kommun som har lagt ett uppdrag att utvärdera hur kommunen bättre ska kunna samverka kring barnfrågor. Frågor de lyfter i sin rapport är exempelvis varför det blir så omfattande när andra aktörer ska in? Samt varför det är de barn som har mest behov av kontinuitet som ofta får träffa flest personer. Utredarna frågar sig om Skottlandsmodellen skulle kunna vara ett svar på den samverkansmodell vi söker. Skottlandsmodellen är en modell där samverkan mellan skolan, socialtjänsten och sjuvården är i fokus. Där barn inte ska behöva skickas runt mellan olika instanser utan alla samlas kring barnet. I sin rapport har de räknat ut vad ett utanförskap kostar i Falun kommun. Utanförskapets kostnad per årskull i Falun är 1 127 000 000 kr. Det är baserat på att det 2017 började 667 sexåringar grundskolan i Falun. Enligt statistiken hamnar 113 av dem utanför samhället senare i livet. Beloppet ovan är alltså kostnaden när de 113 barnen fyllt 65 år (Rapport avseende Skottlandsmodellen- Falun Kommun).

Ofta när jag och mina kollegor sitter och pratar om dessa frågor så kommer jag på mig själv med att tänka, att om vi hade styrt denna kommun hade det sett så myckt bättre ut. Återigen, det är inte vi socialsekreterare som behöver bi upplysta och inte heller våra chefer. Det är inte bara våra chefers stöd vi behöver utan även politikers stöd. Inte bara Cecilia Grefve utan även våra lokalpolitiker. Att de ska inse vikten av det vi gör och inte bara se minusbudgeten bakom arbetet. Vad är det som gör att politiker ständigt står så långt ifrån verksamheten och verkligheten? Måste socialsekreteraren ändra sin taktik. Kanske är det inte BBIC som behovs, ingen diskussion kring risker och skydd för barnet, för det verkar inte hjälpa. Kanske ska anaysen fokusera på kostnader. Vad kostar barnet här och nu, vad kostar barnet om tio år om inte en insats kommer till stånd?

Jag hoppas innerligt att Cecilia Grefves rapport väcker någonting hos makthavare och politiker. Väcker förmågan och viljan att agera. För det är inte vi socionomer som behöver vakna och se att en förändring behöver ske, vi vet det redan!

Ni kan läsa rapporterna här:

http://www.regeringen.se/rapporter/2017/12/barnets-och-ungdomens-reform--forslag-for-en-hallbar-framtid/

https://www.falun.se/sitevision/proxy/kommun--demokrati/diarium-och-arkiv/diarium-skolnamnden/postlista.html/svid12_59bd1b4514a0507134a7aaf6/-1003629062/www/demokrati/Skolwebb.nsf/D671D9DAAABDEB39C12580E9005806BE/$File/IKOHAKFBF2.pdf?OpenElement





  • Comments(0)//blogg.rebeccasvensson.com/#post0