Blogg

Blogg

Om Bloggen

Mina tankar och reflektioner kring socialt arbete, aktuella debatter och nyheter.

Reflektioner kring UNICEFs nya reklamkampanj ”Stoppa våldet mot barn"

Socialt arbetePosted by Rebecca Svensson Mon, February 19, 2018 21:49:00

Detta kommer bli ett långt blogginlägg... men ibland har jag lite svårt för att "kill my darlings" så jag låter orden flöda och så får ni läsa så mycket ni orkar!

Jag vet inte hur många av er som har uppmärksammat UNICEFs nya reklamkampanj ”Stoppa våldet mot barn”? Det är en kampanj där de med din namnunderskrift vill påverka och förändra hur lagstiftningen ser ut gällande våld mot barn. UNICEF anser att alla typer av våld mot barn borde vara straffbart inte bara fysiskt våld utan även psykiskt våld, vanvård och försummelse, men även bevittnande av våld. Vidare menar de att lagen i nuvarande form inte tar hänsyn till att barnen befinner sig i en särskilt utsatt situation eller till barnets beroendeställning i förhållande till sin förälder. Vid en första anblick låter detta jättebra. Det är en självklarhet för de flesta att inget barn ska behöva utsättas för eller bevittna våld i hemmet. Din första tanke är säkert att du vill skriva på deras lista. Jag kände likadant, men jag valde att stanna jag upp och reflektera över vad de egentligen vill att jag skriver under?

UNICEF kräver att; misshandel mot barn blir ett särskilt brott. Att alla former av vålål åsikter kring detta som bäst först fram genom att gå igenom deras krav, punkt för punkt. för rörigt och för att det i all käd mot barn ska vara straffbart. Samt att det införs tydlig lagreglering för hur polis, socialtjänst och rättsväsende ska samverka i ärenden som rör barn som utsätts för våld i hemmet. Jag är absolut för att misshandel mot barn blir ett straff i sig avskilt från våld som sker mot vuxen. Jag ser många fördelar med en riktad och begriplig lag som verkligen har fokus på barnet. Det känns rätt i tiden, framförallt när barnkonventionen nu ska inkorporeras i vår lagstiftning. Det som väcker frågor hos mig är kravet på att alla former av våld ska vara straffbart. Till detta är jag kluven.

Jag har själv under min uppväxt blivit utsatt för både psykiskt och fysiskt våld, försummelse och har även bevittnat våld riktat mot min mamma. Något jag även talar om i mina föreläsningar. Socialtjänsten har varit inblandade i mitt liv så länge jag kan minnas och har gjort ett undermåligt jobb om jag uttrycker mig milt. Innan jag började arbeta som socialsekreterare hade jag lite förståelse för och mycket ilska över hur myndigheter kunde låta min situation fortgå. Innan jag utbildade mig skulle jag inte ha funderat två gånger över UNICEFs förslag, utan genast skrivit på. Att fysiskt, psykiskt våld och vanvård ska vara straffbart ser jag egentligen inga konstigheter med. Det kommer förvisso finnas svårigheter i att identifiera och utreda det psykiska våldet då det ofta är mycket komplext. Det som jag ser stora hinder kring är att göra försummelse och bevittnande av våld till straffbart.

För det första, vem ska åtalas när barn bevittnat våld i nära relation? Ska parten som brukar våld mot den andre straffas för att ett barn har varit närvarande? Alltså bli åtalad för två punkter. Eller ska den andra föräldern, oftast kvinnan, som blir utsatt för våldet också straffas för att denne inte kan skydda sitt barn från att bevittna våldet? Ska den utsatta kvinnan som gått tillbaka till sin partner och återigen blirvit misshandlad då bli åtalad för att hon inte har förmåga att skydda sitt barn? Jag själv som varit det lilla barnet som fått bevittna våld om och om igen, kan finna en viss glädje i att den som misshandlar även skulle bli åtalad för det indirekta våldet jag blev utsatt för. För det våldet har satt djupare spår i mig, än det våld jag själv utsattes för. Samtidigt så var det inte den mannen som gång på gång förde mig tillbaka in i situationen, det var min mamma. Vill jag att hon ska straffas för det? Absolut inte. Jag ville att någon skulle komma och rädda min mamma, för jag kunde inte rädda henne. Både då och nu inser jag att kvinnor i dessa situationer är offer, i behov av stöd. Förvisso oförmögna att skydda sina barn, men inte brottslingar. Alla som arbetar med kvinnofridsärenden vet att det är djupgående mekanismer och processer som pågår i dessa destruktiva relationer. Kvinnorna blir nedbrutna bit för bit och det finns ofta flera bakgrundsfaktorer som spelar in. Risken blir att våld i nära relation blir ännu mer stigmatiserat och att dessa kvinnor blir ännu mer rädda för att anmäla eller framförallt söka hjälp från socialtjänsten. Kommer det till socialtjänstens kännedom,även om de själva inte vågar anmäla männen blir det socialtjänstens skyldighet att göra en polisanmälan gällande barnen. Vem känner då kvinnan att hon kan vända sig till för stöd?

Utifrån rollen som socialsekreterare är det första jag frågar mig själv; hur ska detta praktiskt kunna genomföras? Som det fungerar i dagsläget så ska socialtjänsten alltid inleda en utredning vid misstanke om att barn utsatts för våld eller bevittnat våld i nära relation. När det gäller våld riktat mot barnet kopplas polisen alltid in och barnförhör genomförs. Socialtjänsten forsätter sedan parallellt med sin utredning för att kartlägga barnets behov och vilka risker och skydd som finns i och kring barnet. Ofta är dessa fallen komplicerade då familjen känner mycket ilska och besvikelse över polisens inblandning och det är svårt att vinna familjens tillit. Min oro ligger i hur komplicerade vissa barnavårdsutredningar kan bli. När man utreder vanvård, försummelse och bevittnande av våld är det många parametrar att ta in i beräkningen. Man utreder föräldrarnas förmåga att tillgodo se barnens behov, deras förmåga att skydda dem. Man utreder barnets specifika behov, miljön kring barnet och mycket mer Min erfarenhet är att de flesta föräldrar vill sitt barns bästa, men inte alltid har förmågan och behöver stöd. Frågan blir hur villiga de är att söka hjälp av socialtjänsten när socialtjänsten har skyldighet att polisanmäla allt som kan misstänkas vara försummelse och bevittnande av våld? Och om fler saker räknas som våld, vad ska då utredas av socialtjänsten och vad ska utredas av polisen? Finns rätt kompetens inom polisen?

När det gäller försummelse är min erfarenhet att en av de vanligaste fallen är där föräldrarna är lågbegåvade. De älskar sina barn men har inte förmågan att tillgodose ens degrundläggande behoven. Vad socialtjänsten då kan göra är att sätta in stöd. Räcker inte stödet kan barnen i bästa fall omplaceras. I de fall där barnen omplaceras blir föräldrarna erbjudna fortsatt stöd då målet är, i de fall det är möjligt, en återförening. Ska dessa lågbegåvade föräldrarna då bli åtalade för försummelse? Hur många blir då villiga att ta emot hjälp eller öppna dörren för socialtjänsten om det finns ett stänigt hot att bli polisanmält. Jag tror att risken blir att folk generellt kommer få en ännu mer negativ inställning till socialtjänsten, för som tidigare nämnt så kommer socialsekreteraren vara tvungen att anmäla all form av våld mot barn. I nästa steg, ska domare, utan kunskaper kring anknytning, barns utveckling och så vidare döma dessa föräldrar? Som ni ser, frågorna blir många och lösningarna känns för mig långt borta.

Jag har, som ni märker, mycket tankar kring detta och jag säger inte att du inte ska skriva på UNICEFS kampanj. Jag vill bara väcka en tanke kring hur komplext socialt arbete faktiskt är. Det finns ett stort behov av förbättringar i socialtjänstlagen, LVU-lagstiftningen och kanske även brottsbalken, när det gäller barnperspektiv. Oavsett vilken väg vi kommer färdas, får vi inte glömma att det i slutändan handlar om människor, familjer, barn som är i behov av stöd, inte bara straff.


Länken till kampanjen hittar ni här:
https://unicef.se/unicefs-krav-stoppa-vald-mot-barn




  • Comments(0)